Molnriddaren ...
Jag räknar andetag, tankar och sekunder. Ristar streck i sinnet över tiden som passerar. Solen har sedan länge tackat för idag. Jag bugar ödmjukt. Tack solsken. Du får mig att känna att det är fridens att promenera till arbetet. Stjärnhimlen kommer ligga som ett lock över mig när jag vandrar hem i natten när jag är klar här.
Jag andas frisk luft och hör inte annat än passerande bilar. Just i den stunden önskade jag att jag kunde vrida ner volymen så endast luftens viskningar hördes. Att allt bakgrunds ljud bara försvann. Bussens kompressors stönande, osmorda bromsar, fulla människor, allt bakgrundsljud. Bara för en stund.
Allt handlar om att stål-sätta sig. Gilla läget. Jag dag-drömmer, istället!
Plundrar mitt sinne på konstruktiva ideer. Tänker på Alice i underlandet. Tänk på minst 5 omöjliga saker före frukost .. eller var det sex saker? Tankarna flyger iväg. Jag har alltid sedan jag var liten kunant vandra upp och ner. Uppe i taket så att golvet blir taket och vice versa.
Det är en första tanke som jag försonas med. Det är en bra tanke. Oförstörd och omöjlig!
Sedan tänker jag på Dr Baltazar, en fläkt från tidiga år. Blir lite nostalgisk. Men det tar vi en annan gång!
Dr Baltazar (favorit figur från barndomen).
