Where do you wanna go today Mr Mäcitaloo?

Molnen tävlade på himlen den dagen. Solen gömde sig mitt bland och det gick inte att se ett uns av solsken. Längs snöklädda vägar klättrade den varaktiga känslan av att det här var en galen dag. Började baklänges med ett galet banjo-komp. Skrattandes längs tomma gator ekandes bland husen med dem fega färgerna. Musiken slank ut bland den vita snön. Ramlade över broar och bland gatlyktor. Lämnade efter sig en eufori av galenskap. En känsla av välmående. Prasslade som presentpapper vägen fram. Mitt i ögat av stormen fanns den sanna glädjen. Där regnbågen slutar fanns målet.

Den svepte vidare. Molnen slutade tävla. Fåglarna flög vidare. Banjon fick sällskap av trummor och en bas, en rökig sångare. Vägen fram, mitt bland trafikanter. Bröt alla lagar som skylde deras väg.

Det var ingen galenskap. Det var en kärleks revolution!

För måndagar är för konstiga för att undvikas eller battlas med.

Jag vandrar baklänges i min utveckling. När andra lagrar sin musik digitalt och vill gömma och måla vitt på väggarna. Då dyker jag i myrornas skivbackar. Borstar av lp´n och lirar plattor old school. Min guldgruva är spotify mitt shangri-la lp-svarven. Jag tänker digitalt men jag beter mig analogt. En savage, old-passion-guy-with-a-sense-of-humor! Hellre skrikig gröna medaljong tapeter och old-school teakbord med en servis från en svunnen tid. Jag har en ikea spruta i armen men min själ är kvar i 50 - 60 - 70 talet. Rötterna, färdas ned i marken. Gräver mig ned som en mullvad i den blöta myllan och gräver mig ivrigt ned bland en svunnen tid full av avarter att kopiera till samtiden.

Blandningen av samtiden och framtiden och nutiden och drömmarnas land. Det är mitt shangri-la. Färdas i en Mustang med sin födelse i 60-talet. Se på en platt tv med gammal film. Stampa takten till Mumford and Sons. Dricka Tjeckiskt öl, väl kyld.

Vandra runt i välsvarvade pjuckor som någon stackare på andra sidan planeten tillverkat för att något direktörs arsle ska äta gåslever till frukost. Pastej middag och en årgångswhiskey och godnatt. Karma, jag tror på karma. What you give is what you get. Time to meet your maker.

Då är det redan försent för dina intränade ursäkter. Då får du ta ditt straff din cirkus apa! Nu in i ljuset!

Im a man of passion brukar jag uttrycka det. En litterär galning i skepnad av ett lamm. Trevande som en lindansare kring en öppen eld. Fullskaligt galen i ett landskap som inte passar min ande. Men jag trevar mig fram som en instängd fånge. Vrider min gestalt genom mineringen. Vandrar gatan fram med en andedräkt av eftertänksamhet. Osande av avund och hämndlystnad. Tanken bär mig gatan fram som i en osynlig vagga. Gatan klädd av svavel vandrar jag med kolspaden på min värkande axel. Men ingen kan slå bort flinet från mina läppar. Den rastlösa foten som stampar sin egen takt. Min livs-takt. Rytmen av hjärtat som bankar på som en hammare i takt med skärande rörelse. En sinusformad bankade trumma som varnar för en tänkt showdown. En litterär gärning som dog i sin egen födelse. En urspilld urna som dammar ner hela teatern. Den tomma scenen.

Den tomma förödelsen i en mans kamp mot sitt eget lynne. Sin rock full av kort av demoner. Mitt bland frälsta ramlar han omkring som en märkt man. Simmar motströms som en gazell i floden. Vrålet från vattenfallets kant ner mot evigheten.

Två ord ... dra åt helvete (nej tre). Klappra iväg gatan fram för jag är inte redo. Inte nu inte någonsin. Den dagen söker jag upp dig och drar dig gatan fram. Show you the ropes. Likt din mentale baneman drar fram utan tanke på din oskuld. Den dagen kommer vi göra upp i min rock. På scen. Kylda drycker, varmt tilltugg. Du kommer förfasas över min illvilja att dra dig i smutsen. Men vinner jag kommer du för alltid skotta ditt djävla kol. I annat fall kommer jag knäfalla dina hovar och tillbe dig som min ödmjuke tjänare. Då har du också min ryggrad som ditt halsband. Im no longer in use then ...!

Touche .. apa .. ödla .. åsna .. rikoschett! Mitt i planeten som en kulmen av ditt handlande kommer jag ramla ned över dig och döda dig som alla andra demoner. Som en messias som rasar .. regnar ned. Som det värsta jävla storm du någonsin befunnit dig i. Landa som en finstämd muskel i din annars kryddiga ensambel. Lika välkommen som en påse feces på julafton.

Känn glöden av min cigarr i mungipan som ett statuerat exempel av mitt dårskap. För jag är inte klar med dig. Skivan snurrar vidare. Kapan bildar ett segel. Jag seglar vidare längs tomma stränder. Månen står högt i natt. Regna ned ..!

Vandrar omkring där bland molnen. Som om inget hade hänt. Ser ut över landskapet. Stilla, inga vindar, inget regn, bara solsken. Glada ansikten. Ler mot solen. Ler mot människorna. Ser ner mot mig. Vinkar. Det spänner över bröstet, regnar över mina kinder. Hjärtat hoppar över ett slag. Jag sträcker ut armarna i en korfäst rörelse. Räknar stjärnorna. Låter molnen sakta glida förbi. The wink, jag såg den. För jag såg er blinka. Saknar, saknar så det gör ont. Men tiden är inte inne än. Inte riktigt än. Men en dag ses vi igen. Det lovar jag.

Tände inget ljus, men ljuset i hjärtat brinner alltid!

Jag saknar, ni saknas mig! För alltid för evigt! Skall göra er stolt!

När känslan av ofullkomlighet lagt sig så känns det plötsligt som att kroppen urlakas och behöver hängas på tork. So I hang myself to dry. Mitt under akten av vaksamhet vaknar sinnet till liv. Livsglädjen sprider sig genom artärer och skjuter ut sig i explosionsartade former genom en dammig gestalt. Skuggan av att vandra rakryggad som en ung-björk, hastigt men vaksamt glida fram genom dimmiga vägar. Sökandes utan en lykta, med ryggen som karta över ut o-upptäckt landskap som slingrar sig fram. Solen vänder sakta från rygg till gärning och visar sig sakta bortom molnen, bortom askan, innanför parken, bortom höghusen. Sömnigt sakta klättrar upp för en bräcklig stege. Finns inte koffein i världen som kan öka det skeendet.

Bakbunden och förtappad vaknar han i en pöl av mänsklig avund. Sittandes mitt emot hans tillhåll. Stirrandes, förtappad och koncentrerat. För nu finns längre inga gränser. Den sista utposten naklas hans väg. Någon har stulit hans skor. Nu saknas bara rocken.

När du kan höra livspumpen dunka på insida av sitt galler. Då dina sinnen tappat sin tänkta takt. Då du inte känner smärtan längre. När gnistan inte tänder. När Mickeys röst känns som en viskning. Re-group, re-group Captain. Som en knastrig radio spelar sinnena dig ett spratt. Plötsligt finns dem där, igen. Som diffusa andar i pereferin av ditt seende, bara för att se hur du mår. Så nära men så långt borta, så långt i himlen dit mina händer inte når.

Vinden av hans vinslag känns som en smekning mot kinden. Klor som borrar sig genom bomullstyget. Hans tysta andetag. Viskar i mitt öra. Lyssnar till min andning. Hulkandes, hans röst gör mig trygg. Ler och ser mot sjärnorna. Vi räknar stjärnor tillsammans. Nu har han en egen stjärna.

Räknar tid, räknar skeenden, snart är vi tillsammans igen. Ler mot hans siluett som avtecknar sig mot himlen. Hans ande är en kungsörn. Mozel Tow!